Volfram upptäcktes 1781 av den svenske kemisten Schoeller. I början av 1900-talet, på grund av utvecklingen av en rad applikationer, som den första utställningen av snabbstål med volfram som legeringselement och glödlampan gjord av volframtråd på världsutställningen i Paris 1900, och utvecklingen av volframkarbidbaserad sintrad hårdmetall i 1927-1928 började den metallurgiska volframindustrin att födas och utvecklas.
För att möta de ökande kvalitetskraven för användare av volframprodukter, minska kostnaderna och minska miljöföroreningarna, har volframmetallurgiteknologin gjort stora framsteg, och ny avancerad teknik har helt ersatt den traditionella tekniken. Det återspeglas främst i följande aspekter:
När det gäller nedbrytning av volframmineralråvaror har den tidiga industrialiserade sodapressningsmetoden utvecklats till en allmän teknik som inte bara kan bearbeta scheelitkoncentrat, lågvärdig scheelite medelmalm, utan även svart-till-vit volframblandad malm , och på basis av teoretisk forskning har NaOH (natriumhydroxid) sönderdelningsmetoden utvecklats från ett lågkalciumwolframitkoncentrat till en allmän teknologi som kan behandla olika volframmineralråvaror, inklusive scheelitkoncentrat och eldfast volframmediummalm. Naturligtvis har traditionella metoder med låg effektivitet och allvarliga miljöföroreningar, såsom NaOH-smältning, sodasintring och saltsyranedbrytning, fasats ut. Samtidigt minskar det också kraven på mineralförädling och förbättrar resursutnyttjandet avsevärt.